I'm the hero of the story / don't need to be saved:
Jag har letat som besatt efter känslor som är försvunna. Det har varit en lång, lång natt, men jag är glad att mina tårar är behärskade och lugna:
Vaknar tidigt, somnar om, vaknar sent och stiger upp, ingen hemma, försöker fördriva tiden, misslyckas, en sekund, två sekunder, tre sekunder, tiden passerar för långsamt, försöker somna om igen - fungerar ibland, tänker "Imorgon, imorgon ska jag ta tag i det här". Första veckan utav mitt sommarlovet har framstått som ett fiasko, men jag har väl mig själv att skylla eftersom jag inte gjort någonting åt det. Ångest. Jag har helt enkelt fastnat i mig själv och mina tankar och inte orkat tagit mig ut igen.
Tänker högt och skriker tyst:
Jag har blivit den du är aldrig ser, den du glömmer bort.
Tro och hoppas är allt vi kan:
Du bad mig vänta på dig utanför, redan då förstod jag att nånting förändrades. Din blick var annorlunda än jag kom ihåg:
Hör allt som jag inte vill höra, ser allt jag inte vill se.
Tycker inte att allt är lika dåligt längre, jag kan vara rätt tillräcklig ibland. "Kommer aldrig lämna dig för någon" säger de, "jag älskar ju dig". Men hon gömmer sig under mina steg, i väntan på att dra ner mig. Det är inte det att jag inte litar på deras ord, jag är bara orolig och rädd. Kanske paranoid?
Jag vill inte bli utbytt, speciellt inte med den personen som trycker ner mig mer än vad alla andra kan göra.
Utan att ens göra
någonting.
No time for farewells, no chances for goodbyes. No explanations, no fucking reasons why:
Det gick inte att undvika att se svarta mascararänder och krossade hjärtan längs korridorerna. På lektiornerna höll man sin käft stäng och på rasterna satt alla på golvet och glodde rakt fram. Lärarna kunde knappt tala utan att darra på rösten, själva iden om att ha lektioner idag var meningslös.
När jag slutat gick jag och tre av mina vänner till minnesstunden i kyrkan, som nästan var full med folk. Vi tände ett varsitt ljus och lyssnade på prästens skitsnack om att tacka Gud. Om Gud var god hade han aldrig tillåtit det här. När sluttonerna av orgeln spelats och prästen talat färdigt gick vi ut med blöta kinder och svullna ögon. Sedan pekade vi finger mot himlen.
Igår kväll slutade ett tonårshjärta att slå.
Vila i frid, Elina.
De ögonblick när man förlorar sitt grepp på och om tiden:
Jag lyckas inte riktigt skriva ner hur allting känns på ett rimligt sätt. Mitt hjärta slår så hårt att det nästan gör ont, fjärilarna i magen har omvandlats till enorma fåglar och tankarna i huvudet är omöjliga att kontrollera.
Han gick ut genom ytterdörren för bara några minuter sedan. Han, den finaste pojken i hela jävla världen. Och jag sa det jag ville säga, det som jag tidigare inte vågat. Även fast det tog mig hela dagen, så fick jag det ur mig. "Jag tror att jag älskar dig."
One of these days your eyes will close and pray you'll disappear:
11.04.19:
Jag sitter i Hans säng, lägger mig under det varma täcket och väntar på att han ska komma tillbaka. I hans stereo spelas The hjärta and smärta, jag blundar och viskar orden i texterna för mig själv. Våra hjärtan slog lika hårda slag. Tillslut kommer han.
När jag ser honom stå där i dörröppningen sträcker jag fram armarna, tar hans händer i mina och drar honom mot mig. Vattendroppar faller ner på min panna från hans nyduschade hår. Hans mun är kall och jag känner smaken utav mint.
Han lägger sig ner bredvid mig, så nära att jag kan andas in samma luft som han andas ut. Tystnad. Jag ser in Hans stora bruna ögon och liksom fastnar där samtidigt som jag dör lite grann. Han är så jävla fin. Han han han.
Vi kysser varandra tills lungorna töms på luft. Panik. Andas. Kysser varann igen. Andas.
Vill inget hellre än att berätta vad jag tänker på, men när han frågar svarar jag inte. Jag vågar inte. Andas. Mitt i allt det fina känner jag hur en väldig ångest tränger fram, vill gråta, vill skrika. (För egenligen älskar du inte mig, och egentligen är det okej med mig). Äckliga, dumma, idiotiska, förvuxna hjärta. Jag vill skära ut dig och skicka iväg dig till någon, till honom. För du är hans att förstöra.
Några minuter passerar, sedan rasade allt. Jag bara låg där, som förlamad och kände gråten i halsen. Men jag lyckdes hålla käften stängd och låg med ryggen till. Ögonlocken började sakta sjunka ihop, men jag kunde fortfarande känna han armar runt min midja och hans hjärtas slag mot min rygg. Kanske somnade jag i ett ögonblick? Jag minns faktiskt inte. (Om jag nu gjorde det, vilket verkar vara mest trovärdigt, så mådde jag i alla fall mycket bättre än innan).
Kyss, kyss, kyss. Andningspaus. Kyss. Andas. Min hud mot hans, tyngd på tyngd. När jag tror vi kommit varandra som närmast lyckas vi alltid tränga ihop oss ännu lite mer. All luft pressas ut, det blir svårare och svårare att andas. Hjärtslag, hjärtslag, hjärtslag.
Jag tänker alltid på dig i april:
Inga kaotiska utbrott eller missförstånd. Sen senast jag skrev här har jag umgåtts med min fina kärlek (som jag bara blir allt kärare i), gått på Musik Direkt i medborgarhuset och tillbringat en kväll med mina hjärtevänner. De allra finaste jag har, de allra finaste jag behöver.
Utkast: April 1, 00:23:
Första april, jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Det är ju trots allt fina april månad, vilket innebär vår, sol och promenader i ljusare nätter. Men framförallt ett klarare huvud på vad jag behöver och inte bara på vad jag vill ha:
För jag minns alla gånger Du och jag gick in i främande våningshus och satte oss i kalla trappuppgångar, alla gånger vi lade oss ner på den där kullen vid vägen, alla gånger vi gick hand i hand till tågstationen för att se på människor som anlände och försvann. Det är sådant jag kan sakna, men inget jag vill ha tillbaka. För vem tror på evig kärlek, vem tror på den nu?
Kanske var allt ett dåligt "april skämt" - att tömma mig på alla mina känslor för att sedan köra över dem med en jätte lik ångvält.
Jag undrar om du ens kände någonting alls för mig då, om du kände någonting över huvud taget. Hur känner du nu?
+
Jag har även skrapat ihop en fin musik-spellista:
Som kärleken på film
Hämnd på hämnd på hämnd, vi beräknar våra förluster och tar. Vi har lärt oss att leva med taggar i hjärtat:
Gör något jag inte borde.
Ångrar mig.
Ångrar att jag ångrade mig.
Jag läser sms och förstår ingenting, kommer inte fram till något.
Jag finner inte heller någon som helst logik i det här inlägget, vet inte ens varför jag skrev någonting här.
En översikt, en planritning, en detaljerad beskrivning på det perfekta brottet: "hur man tar sig in i någons hjärta och stjäl det"
Du tog vad du tog och jag klandrar dig inte, men jag kan inte se nåt lyckligt slut på det här.
Samma nätter väntar alla:
Samma nätter väntar alla, utan dig är alla kalla. Långa mörka utan sömn, du ligger med nån annan tönt. Den här stan är ägnad dig, alla gator hånar mig. Och mina tårar, din stad, vet att allt är alldeles för sent.
Jag vet jag har mig själv och skylla, har vetat det varenda fylla. Varje gång jag skakat hem och längtat efter dig igen. Alla filmer, alla böcker handlar om dig, alla ryggar tillhör dig tills jag går fram "Förlåt jag trodde det var nån annan"
Den som dör får se:
Hisnande tanke jag vet att du tänkt den. Jag tänker den nu, men vad tycker du? Hur kan du veta säkert?
Hur kan du veta klart
innan
du
ens
testat?
He's never been in love, but he knows just what love is:
Jag skriver slarvigt på mina händer med spritpenna, textrader ur Flen/paris. Och jag tänker på hur mycket jag grät över en människa för några veckor sedan. Det, eller han är alltid det första som kommer upp i mitt huvud när jag hör den låten nu, vilket jag har sagt till honom. Jag hoppas att han inte hatar mig när han kommer hem, för han är ju en av mina favorit personer i hela världen.
Jag lyckas inte riktigt med någonting just nu, idag. Känns det som. Jag är nästan lite glad över att skolan ska börja igen snart, jag vill se och ta på människor och inte känna mig så ensam. Jag vill inte behöva sakna någon eller ha någonting att längta efter. Men jag gör det ändå.
I am a weak heart, a weak heart to break:
Jag har känt mig fullkomligt förvirrad och virrig de dagarna jag gick i skolan. Tvivlat på känslor, ångrat mig, sagt fel.
När helgen kom blev jag sjuk. Så istället för att åka hem till Honom på lördagen låg jag hemma. Och det blev inte bra någon stans.
Fick några jobbiga SMS av missförstånd och jag blev rädd. På grund av mina dumma, konstiga känslor och mitt alltför känsliga hjärta fick jag honom att känna sig dålig.
"Hur mår du själv?
- Jag mår bra. Jag känner mig lite dum och klumpig bara..
Men... Tänk inte på det där.
- Jag ska släppa det.. Snart."
Jag kanske visar mitt privatliv aningen för mycket ibland.
Första gången på nära håll:
Jag fann mig själv vara otroligt lycklig imorse.
Tack vare alla skuggor av sol som trängde sig in genom glasfönsterna. Det vred om min uppfattning om världen en aning. Det kändes som hela min kropp fylldes av tusentals bubblor i blå och rosa. Likt den där känslan jag får när jag är kär.
Ganska löjligt va? Men nu hoppas jag verkligen att våren är på väg. Jag vill skapa nya vår-minnen. Jag vill blåsa riktiga såpbubblor, jag vill kunna gå ut utan att oroa mig för att förfrysa någonting. Jag vill vara riktigt jävla kär och fnittra varje gång jag ser honom gå förbi. 
Jag är förövrigt (som alla andra) ledig från skolan idag. Men trots mitt utomordentliga humör ska jag nog gå och lägga mig. Och om jag lyssnar på min gamla Ökad puls spellista som jag skapade någon gång i september (då jag var hjärtkrossad och olyckligt kär, MEN det var också då jag började tala med världens finaste pojke, hihi) ..så drömmer jag säkert någonting fint.
Och så ville jag bara säga Tack, till den Anonyma kommentaren i inlägget under. Det underlättade allting lite grann. ♥
You had my heart, at least for the most part:
Jag åkte hem till Honom.
Vi försökte titta på film när vi låg där, i hans soffa. Vi blev mest distraherade av varandra. Hjärtat slog dubbelslag varje gång han nafsade lite på min underläpp, och när han gosade in ansiktet på min kind och nafsade lite där också. Jag fann inga ord att säga, så jag var rätt tyst ibland. Jag brukade avsky när det blev så. Tystnad mellan två personer. Men det var bara fint, på sitt sätt.
Trötta blev vi, när vi låg sådär. Vi somnade nästan på varann. Jag kysste honom på kinden några gånger.
Jag fick skjuts hem vid halv tolv, och jag kände mig trött.
Jag somnade rätt fort, men vaknade sedan igen klockan tre.
Nu ligger jag på min säng. Jag känner hur mina armar och ben börjar bli tunga som bly. Jag är bara trött hela tiden.
Lyssnar på Kristian Anttila.
Borde göra hemprovet i fysik.
Snart är det BMTH-konstert.
Jag saknar Lovisa lite grann.
HEJDÅ!
Extremt kort och onödigt inlägg:
Haha, alltså.. mina humörsvängningar är tyvärr helt okontrollbara. Jag vet inte vad det är för fel på mig. Men som sagt, jag är glad. Jag är jätteglad!
Fjärilarna i magen växer och blir fler och fler. Och jag vill att det ska bli lördag.
Två timmar senare:
..och där drog allt åt helvete.
-
Och vad är jag, som hänger kvar medan någon annan går sönder? Tar jag någons plats?
Och vem vet hur länge vi har varandra?:
Vaknade och vände ut och in på magen. Illamående. Somnade om till 2 steg från paradise och vaknade inte på riktigt två timmar senare, känner mig trött fortfarande.
Illamåendet släppte. Jag la mig på en madrass och frös lite.
Hämtade en dator och läste igenom alla låttexter till 2 steg till paradise skivan. Jag grät till Vid protesfabrikens stängsel, och jag grät till Du är snart där.
Jag började skriva texter på mina ben och handleder med bläck, ångrade mig. Skrubbade bort det, ångrade mig igen. Skrev om.
Låtsas vara glad på SMS och på andra sätt, där människor försöker kommunicera med mig.
Sätter på en komedi på Tv:n och ser på den, men gråter ändå. Jag gråter åt ingenting. Varför gråter jag?
Lyssnar på Broder Daniel (there is no time for us. Oh, the world won't understand, it's left no time for us), och jag målar ett stort BD-märke på min handled. Jag ler lite och känner mig fånig. Jag känner hur fler tårar vill tränga fram, men jag ler ändå.
Jag vet jag vill just nu, men jag kan inte. Jag vet vad jag ska göra just nu, men jag tänker inte.
