No time for farewells, no chances for goodbyes. No explanations, no fucking reasons why:
Det gick inte att undvika att se svarta mascararänder och krossade hjärtan längs korridorerna. På lektiornerna höll man sin käft stäng och på rasterna satt alla på golvet och glodde rakt fram. Lärarna kunde knappt tala utan att darra på rösten, själva iden om att ha lektioner idag var meningslös.
När jag slutat gick jag och tre av mina vänner till minnesstunden i kyrkan, som nästan var full med folk. Vi tände ett varsitt ljus och lyssnade på prästens skitsnack om att tacka Gud. Om Gud var god hade han aldrig tillåtit det här. När sluttonerna av orgeln spelats och prästen talat färdigt gick vi ut med blöta kinder och svullna ögon. Sedan pekade vi finger mot himlen.
Igår kväll slutade ett tonårshjärta att slå.
Vila i frid, Elina.
De ögonblick när man förlorar sitt grepp på och om tiden:
Jag lyckas inte riktigt skriva ner hur allting känns på ett rimligt sätt. Mitt hjärta slår så hårt att det nästan gör ont, fjärilarna i magen har omvandlats till enorma fåglar och tankarna i huvudet är omöjliga att kontrollera.
Han gick ut genom ytterdörren för bara några minuter sedan. Han, den finaste pojken i hela jävla världen. Och jag sa det jag ville säga, det som jag tidigare inte vågat. Även fast det tog mig hela dagen, så fick jag det ur mig. "Jag tror att jag älskar dig."
If the silance takes you then I hope it takes me too:
Klockan två träffar jag Oskar vid den gamla Medåkersvägen. Planen var att cykla hela vägen till Medåker. Vi tar en omväg för att köpa dricka, på grund av det sommriga aprilvädret. Vi skrattar lite åt kvinnan bakom kassan som först blir ignorerad av personen före oss i kön, och sedan tappar hon sin iPhone i en papperskorg.
När vi cyklat lite mer än en timme kommer vi fram, vi sätter oss på en parkbänk och lyssnar på Kent och såklart Soul meets body, som vi alltid (lyssnade) lyssnar på.
Jag sväljer tabletter och börjar rota i tygpåsen jag har med mig, där hittar jag en burk med såpbubblor och lite annat skräp. Vi blåser ganska mycket bubblor, de hamnar mest på varandra. När vi tröttnat sätter vi oss på marken och pratar strunt - gamla, jobbiga minnen som jag inte tänker skriva om här. När kvällen börjar närma sig kramas vi i alla fall en stund för att sedan skilljas åt.
One of these days your eyes will close and pray you'll disappear:
11.04.19:
Jag sitter i Hans säng, lägger mig under det varma täcket och väntar på att han ska komma tillbaka. I hans stereo spelas The hjärta and smärta, jag blundar och viskar orden i texterna för mig själv. Våra hjärtan slog lika hårda slag. Tillslut kommer han.
När jag ser honom stå där i dörröppningen sträcker jag fram armarna, tar hans händer i mina och drar honom mot mig. Vattendroppar faller ner på min panna från hans nyduschade hår. Hans mun är kall och jag känner smaken utav mint.
Han lägger sig ner bredvid mig, så nära att jag kan andas in samma luft som han andas ut. Tystnad. Jag ser in Hans stora bruna ögon och liksom fastnar där samtidigt som jag dör lite grann. Han är så jävla fin. Han han han.
Vi kysser varandra tills lungorna töms på luft. Panik. Andas. Kysser varann igen. Andas.
Vill inget hellre än att berätta vad jag tänker på, men när han frågar svarar jag inte. Jag vågar inte. Andas. Mitt i allt det fina känner jag hur en väldig ångest tränger fram, vill gråta, vill skrika. (För egenligen älskar du inte mig, och egentligen är det okej med mig). Äckliga, dumma, idiotiska, förvuxna hjärta. Jag vill skära ut dig och skicka iväg dig till någon, till honom. För du är hans att förstöra.
Några minuter passerar, sedan rasade allt. Jag bara låg där, som förlamad och kände gråten i halsen. Men jag lyckdes hålla käften stängd och låg med ryggen till. Ögonlocken började sakta sjunka ihop, men jag kunde fortfarande känna han armar runt min midja och hans hjärtas slag mot min rygg. Kanske somnade jag i ett ögonblick? Jag minns faktiskt inte. (Om jag nu gjorde det, vilket verkar vara mest trovärdigt, så mådde jag i alla fall mycket bättre än innan).
Kyss, kyss, kyss. Andningspaus. Kyss. Andas. Min hud mot hans, tyngd på tyngd. När jag tror vi kommit varandra som närmast lyckas vi alltid tränga ihop oss ännu lite mer. All luft pressas ut, det blir svårare och svårare att andas. Hjärtslag, hjärtslag, hjärtslag.
This indecision's got me climbing up the walls, I've been cheating gravity and waiting on the falls:
Lyckades ta mig hem helskinnad ifrån Englands huvudstad, trots allt.
Det har varit en mycket händelserik och trevlig resa. - Jag har bland annat besökt Madame Tussauds vax museum, sett och spamfotograferat en gitarr som tillhört självaste Kurt Cobain (samt andra föremål som tidigare används utav Black Sabbat, Kizz, David Bowie och John Lennon) på Hardrock café.
Jag har tagit en tur i London Eye och sett hur många taxibilar och bussar som helst. Jag tror ärligt talat att hela Londons befolkning åker taxi eller buss varje dag istället för att köpa en egen bil.
Jag har med mig fem skivor (två stycken av Foo Fighters - One by one och Wasting Light, en av Radiohead - The best of och ytterligare två stycken av Muse - Black holes and revelations och The Resistance) + en gul och stentuff vinylskiva (av Nirvana - Nevermind) med mig hem.
Kläder har jag hittat på marknader, secondhand butiker, Drop dead store, Topshop osv. Jag kan ju inte påstå att jag har mycket pengar kvar efter detta. 
Jag mötte också en och annan människa som kommenterade hur mitt hår såg ut.
Någon sa att jag såg ut som man gjorde på 60-talet, med en så kallas "beehive"-frisyr. En annan (närmare bestämt en unge) pekade på mig och skrek att jag såg ut som Amy Winehouse.
back & forth:
Imorgon åker jag till London och stannar där tillsammans med min familj i ett par dagar, som planerat.
||: Ligger i min säng, tänker och funderar så huvudet dunkar. Lyssnar på Foo fighters nya också, den är superbra.
By the shooting star I wish this to last forever on:
Vi mot världen:
När vi är framme hälsar jag på mina vänner och blir nästan lite blyg. Första gången på länge jag känt mig blyg inför mina vänner.
Vi hittar en låda med jordgubbar som vi sedan äter upp. Allt det där blyga försvinner sedan.
Linus drar med oss ut på hans altan där han har dukat bord och lagat mat:
Efter att vi ätit upp bestämmer vi oss för att promenera en sväng i det fina aprilvädret.
Vi stannar upp i en lekpark och bestiger en kulle, där jag står och betraktar omgivningen i några ögonblick. Vyn är vacker, så som de är. De ser så lyckliga ut.
Caiza och Lovisa går i förväg när pojkarna busar med Emily genom att turas om att ta hennes mobiltelefon för att hålla den gömd. Jag går bredvid men hänger inte med om vad som händer. Jag liksom fokuserar på mitt eget.
På kvällen grillar vi marshmallows och äter glassen jag tog med, sedan har vi allsång. Oskar och Lovisa framför några egna låtar, det känns lite lyx att få en privat spelning sådär.
Vi andra kan texten och sjunger med, förståss.
Klockan elva går vi ut på ännu en promenad. Det är mörk och har blivt rätt kallt.
Jag tar fina kort på -namn- och gatuljus i bakgrunden, tänker Kom och slå sönder min värld (så som jag slog sönder din).
Klockan hinner nästan slå midnatt när vi återvänt till Linus hus. Någon timme senare går jag hem i natten.
Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion när du går sönder inuti, så som jag gjorde:
"Jag är kär i världens finaste flicka"
- "Och Jag är kär i världens finaste pojke"
/ Ikväll träffar jag världens bästa människor.
I still remember how it all came back together, just to fall apart again:
Är nu mitt uppe i den eviga håltimmen.
Jag umgås med mig själv i den långa skolkorridern på övervåningen och ser hur folk ser ner på mig. Sedan, utan att säga någonting, passerar de vidare längs skolskåpen. Har känt mig förundransvärt ensam idag - liksom varit ivägen och trängt mig på, blivit ignorerad och oönskad, känt mig ovälkommen med andra ord.
Så nu sitter jag här i korridoren i hopp om att Han (eller egentligen vem som helst) ska komma och sätta sig ner bredvid mig, så jag slipper skriva om min jobbiga ensamhet på min dumma blogg.
12.33:
Rent av en slump kom Han och satte sig ner bredvid mig (som jag hoppats på) precis när jag skrivit det jag skrev här över. Men olyckligtvist varade det inte länge alls. Vi pratade i några minuter medan han höll om mig, jag fick en puss eller två, sedan försvann han igen.
18.23:
Känner mig trött. Trött, ledsen och ensam.
En sträng lossnade när jag försökte stämma min gitarr, den snuddade till mig i farten så nu gör min högerhand ont också.
Känner att jag varken orkar eller vill ta tag i migsjälv, mina tankar eller framförallt i något jävla skolarbete, även fast jag måste. Jag blir illamående och gråtfärdig när jag tänker på allt som ska vara klart eller påbörjat - För hur jag än försöker eller hur jag än vrider och vänder på det så går det bara inte att koncentrera sig. Vilket reculterar att ingenting blir gjort.
Jag tänker alltid på dig i april:
Inga kaotiska utbrott eller missförstånd. Sen senast jag skrev här har jag umgåtts med min fina kärlek (som jag bara blir allt kärare i), gått på Musik Direkt i medborgarhuset och tillbringat en kväll med mina hjärtevänner. De allra finaste jag har, de allra finaste jag behöver.
Utkast: April 1, 00:23:
Första april, jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Det är ju trots allt fina april månad, vilket innebär vår, sol och promenader i ljusare nätter. Men framförallt ett klarare huvud på vad jag behöver och inte bara på vad jag vill ha:
För jag minns alla gånger Du och jag gick in i främande våningshus och satte oss i kalla trappuppgångar, alla gånger vi lade oss ner på den där kullen vid vägen, alla gånger vi gick hand i hand till tågstationen för att se på människor som anlände och försvann. Det är sådant jag kan sakna, men inget jag vill ha tillbaka. För vem tror på evig kärlek, vem tror på den nu?
Kanske var allt ett dåligt "april skämt" - att tömma mig på alla mina känslor för att sedan köra över dem med en jätte lik ångvält.
Jag undrar om du ens kände någonting alls för mig då, om du kände någonting över huvud taget. Hur känner du nu?
