I tell my love to wreck it all, cut out all the ropes and let me fall

Jag fick mig en bra titt på den brunhåriga lurven igår kväll. Beslutsam som jag var, lyckades jag tränga mig längst fram. Nästan, i alla fall. Någon jäkel med stora glasögon stod ivägen mellan mig och stängslet, men jag klagar inte.

Jag tappade greppet om Lovisa, som jag åkte dit med, redan efter första låten. Hon drogs liksom tillbaka medan jag kastade mig framåt.
Jag dansade hejvilt, skrek mig hes, sträckte upp armarna så långt jag kunde och jag tappade andan då Håkan och bandet steg ut på scenen. Okända människor runt om la armen om mig, och jag gjorde detsamma. Vi log stora leenden på läpparna och sjöng i fult kör.
Håkan sjöng de där hemskt, jobbigt fina och betydelsefulla meningarna jag hoppats på i Kärlek är ett brev skickats tusen gånger. En gammal kärlek rusade förbi i huvudet på mig, men försvann snabbt igen. Nästan så som han gjorde, på riktigt. Jag blev så full i tårar att jag knappt såg någonting framför mig, men det struntade jag i och viftade med armarna istället.

Under sista låten, Vi två 17 år, gapade hela publiken sönder sina halsar och överröstade Håkan. Jag ringde upp Min egen brunhåriga lurv och sträckte upp mobiltelefonen så han skulle höra hur fint det var, lite så som han själv.

När allt var slut fann jag Lovisa igen, hel. Olyckligt nog hade hon inte haft det lika bra som jag, berättade hon. Hon hade tydligen svimmat av och tillbringat många låtar hos sjukvårdare.
När folkmassan blivit mindre och ljudnivån minskat ringde jag upp Min fina, igen, och talade om hur fint det hade varit, och hur lycklig jag var. Han blev glad när jag ringde under sista låten, sa han.



Fnittrar till lite extra varje gång jag ser bilden nedanför. Håkan är gud. Jag älskar allt han gör:

Jag är glad, osv.

Jag fick frågan i en anonym kommentar om jag kunde ta kort och visa upp min vägg fylld med affischer. Så jag tog kort på min vägg fylld med affischer:

Går runt här hemma och känner mig sådär fånigt och löjligt kär. Jag saknar varenda millimeter av Honom, trots att det bara var några få dagar sedan vi träffades. Vi har skickat små SMS till varandra där det står att att han är min.
Och att jag är hans.
 

Inom någon timme ska jag ta tag i min slöa kropp för att gå ut och umgås med människor. Jag tror faktiskt att det kan bli en rätt trevlig afton.

Idag har inte gjort mycket till nytta. Det var meningen att jag skulle städa mitt rum innan Lovisa och Linnea kommer och sover över här senare ikväll, men det blev inte av. Jag fastnade istället vid datorn, redigerade några bilder och sådär:

Jag tror minsann att det kan ha varit den bästa kvällen i mitt liv. Det var värt varenda slag, varenda spark och varenda jävla blödande sår.

Jag tror att var här jag tappade (..eller tappade? Folk hoppade så hårt att den flög av) min ena svarta converse sko. Och jag fick inte tillbaka den fören konserten var nästintill över.
The devil wears prada:



Det roligaste under kvällen måste nog ha varit när Architects spelade och alla (och då menar jag alla) i den främre folkmassan hoppade i takt, precis samtidigt. Det blev som en ström och hela golvet skakade. Det var helt omöjligt att inte slungas med.
Architects:



Omringad av okända svettiga kroppar ihopklämmda med varandra, trots att alla slet åt olika håll. Jag kunde inte längre skilja på vänster och höger, allt kändes mer som att jag for upp eller ner. Men vilken jävla känsla. Under de få minuter jag stod allra längs fram (bara någon meter ifrån Oliver Sykes) var det de smärtsammaste och det mest underbara jag någonsin varit med om.
Bring me the horizon:

I watch the days go by, while life is on standby. But Ive got no more time to give. We all die, but not all live.

(jag fyller förövrigt fjorton år imorgon)

Jag känner mig trött, fast ändå inte. Klockan är lite över sex på morgonen. Det är som att kroppen inte vill sova.

Jag känner mig lite bortglömd, på ett fånigt sätt. Jag blir den du aldrig ser.

Få bilder från gårdagen.
(Lånade av Linus Edenholm! ..muskelknutten här under.)