I tell my love to wreck it all, cut out all the ropes and let me fall

I brist på något vettigt att göra skriver jag ett blogginlägg. Klockan är femtiotvå minuter över tio och det är en helt vanlig tordagskväll, osv.

Jag sitter i min säng i mitt rum med vita väggar, tänker och funderar. Känner mig till och med lite paranoid, vågar inte riktigt låta benen hänga över sängkanten i tron att det ska flyga fram ett par grova, smutsiga händer som drar mig med sig ner långt i underjorden.
Påminner mig om hur jag var för några år sedan. Ganska jävla jobbigt faktiskt.

För att få huvudet på andra tankar tänker jag skriva om andra saker från och med nu.
Håkan Hellström-konserten tog hårt på min kropp. Jag har haft ont i revben, armar och i nacken ett bra tag nu, och jag tror jag börjar bli förkyld. Men jag ska inte klaga, egentligen. För det var värt det, så in i helvete. Jag var så glad då, så bra då, så åh, då. Nu påstår jag inte att jag inte är glad, för det är jag. Men riktigt lika glad är jag inte, men kommer säkerligen att bli det så småningom.
När jag tänker efter så är jag rätt säker på att jag kommer att bli sådär jätteglad imorgon efter skolan, eftersom jag åker hem till min kärlek då. Min finafinafina.

Idag har jag sprungit runt och dansat i korridorer och hoppat i vattenpölar. Jag har pussat på världens finaste människa, lyssnat på Håkan Hellström och varit så glad jag kan bli, nästan.

Jag har även skrapat ihop en fin musik-spellista:
Som kärleken på film

Jag fick mig en bra titt på den brunhåriga lurven igår kväll. Beslutsam som jag var, lyckades jag tränga mig längst fram. Nästan, i alla fall. Någon jäkel med stora glasögon stod ivägen mellan mig och stängslet, men jag klagar inte.

Jag tappade greppet om Lovisa, som jag åkte dit med, redan efter första låten. Hon drogs liksom tillbaka medan jag kastade mig framåt.
Jag dansade hejvilt, skrek mig hes, sträckte upp armarna så långt jag kunde och jag tappade andan då Håkan och bandet steg ut på scenen. Okända människor runt om la armen om mig, och jag gjorde detsamma. Vi log stora leenden på läpparna och sjöng i fult kör.
Håkan sjöng de där hemskt, jobbigt fina och betydelsefulla meningarna jag hoppats på i Kärlek är ett brev skickats tusen gånger. En gammal kärlek rusade förbi i huvudet på mig, men försvann snabbt igen. Nästan så som han gjorde, på riktigt. Jag blev så full i tårar att jag knappt såg någonting framför mig, men det struntade jag i och viftade med armarna istället.

Under sista låten, Vi två 17 år, gapade hela publiken sönder sina halsar och överröstade Håkan. Jag ringde upp Min egen brunhåriga lurv och sträckte upp mobiltelefonen så han skulle höra hur fint det var, lite så som han själv.

När allt var slut fann jag Lovisa igen, hel. Olyckligt nog hade hon inte haft det lika bra som jag, berättade hon. Hon hade tydligen svimmat av och tillbringat många låtar hos sjukvårdare.
När folkmassan blivit mindre och ljudnivån minskat ringde jag upp Min fina, igen, och talade om hur fint det hade varit, och hur lycklig jag var. Han blev glad när jag ringde under sista låten, sa han.



Fnittrar till lite extra varje gång jag ser bilden nedanför. Håkan är gud. Jag älskar allt han gör:

Idag ska jag se Håkan Hellström.

Jag är glad, osv.

11.03.18
Jag får besök utav min kärlek. Jag möter upp honom vid vasagymnasiest och tar med honom hem. Vi bosätter oss i en soffa och ser på tv. Minns inte alls vad vi talar om, förutom "Jag är lite kär i Dig".
Vi äter godis ur den stora godispåsen han köpte för åttio kronor (och trettio öre) och skrattar åt det. Han pussas därefter mer än vad han brukar och mitt hjärta slår så hårt att jag knappt hinner med. Tänker att ingen av världens alla tånårshjärtan kan känna likadant som mitt gör, inte ens hans. Jag somnar med huvudet på hans bröstkorg mitt i allt, men det kan inte ha varit så länge, tror jag i alla fall.
Klockan tolv åker han hem. Vi pussas lite i hallen och säger adjö.



11.03.19
När jag är ensam tänker jag jobbiga tankar, som inte syns lika mycket utanpå som de gör ibland. Och jag visar inte upp dem för någon.
Jag satte allt på spel, för dig gjorde jag allting fel / Ge mig något som känns.

På kvällen får jag samtal utav Linus som är på Rise Against konsert i Stockholm, jag är dock bara vaken och i medvetandet två av de flera samtalen. Jag lyckas i alla fall höra The Good Left Undone ur telefonhögtalarna och blir jätte glad.




11.03.20
Mardrömmar om dödshot och krossade hjärtan. Jag vaknar tidigt och tar en lång dusch. Sitter länge på kakelgolvet och blir arg på fula skärsår som aldrig tycks läka.

Jag är glad idag. Och har faktiskt varit rätt glad hela veckan ut.
Jag går runt i mina gula converse skor och sjunger med lite tyst till en fin kombination av Markus Krunegård och Strung Out.

Jag har somnat väldigt tidigt de flesta dagarna, men ändå varit väldigt trött. Jag har också umgåtts väldigt mycket med världens finaste (..som jag fortfarande inte vill nämna namnet på. I alla fall inte än. Men det känns ändå lite som att många redan vet vem han är) och jag får besök av honom hemma hos mig lite senare idag, vilket har varit veckans höjdpunkt, liksom.


Längtar också som satan till Håkan Hellström konserten som jag ska gå på snart. Och den här gången står jag inte på någon taskig plats på sidan, eller sitter på en stol längst bak, utan nu är det fritt fram att mosa alla som står i min väg!

Jag känner mig så ledsen och virrig att jag själv inte ens förstår vad jag håller på med. Allt blir bara så himla fel, allt känns så himla fel. Vad som är fel struntar jag i, men vad som är rätt bryr jag mig inte om.
Gör något jag inte borde.
Ångrar mig.
Ångrar att jag ångrade mig.

Jag läser sms och förstår ingenting, kommer inte fram till något.
Jag finner inte heller någon som helst logik i det här inlägget, vet inte ens varför jag skrev någonting här.

En översikt, en planritning, en detaljerad beskrivning på det perfekta brottet: "hur man tar sig in i någons hjärta och stjäl det"
Du tog vad du tog och jag klandrar dig inte, men jag kan inte se nåt lyckligt slut på det här.

Fick just för mig att skriva någonting, vettigt, för en gång skull. Jag sitter just nu i en tom korridor i skolan, lyssnar på den nya Rise Against skivan som släpptes på spotify idag, har ont i kroppen och hoppas på att jag inte blir upptäckt. Min nästa lektion börjar om tio minuter, och jag kände liksom för att vara ensam. I en liten stund i alla fall.
Det är fredag idag, äntligen. Har längtat efter ett slut på den här jobbiga veckan. Jag hatar att sakna någon.
Imorgon ska jag träffa Elin och Lovisa. Och Caiza, om hon nu är frisk. Vi ska gå på rockkarusellen i köping tillsammans, igen, och eventuellt se på Erica när hon ska sjunga innan dess.

Nu börjar SO lektionen och jag är redan sen, tror jag. Bäst att jag går.

Sover hos dig på din nåder. Rör dig fast jag inte får det. Önskar att jag bara drömde att det var en vanlig söndag. Måndag morgon förra året. Ångrar hela förra året. Ångrar att jag aldrig svarade, att jag bara lät dig vara.
Samma nätter väntar alla, utan dig är alla kalla. Långa mörka utan sömn, du ligger med nån annan tönt.  Den här stan är ägnad dig, alla gator hånar mig. Och mina tårar, din stad, vet att allt är alldeles för sent.
Jag vet jag har mig själv och skylla, har vetat det varenda fylla. Varje gång jag skakat hem och längtat efter dig igen. Alla filmer, alla böcker handlar om dig, alla ryggar tillhör dig tills jag går fram "Förlåt jag trodde det var nån annan"

Jag har vart kär och du har vart kär, och jag står här och du står här.
Hisnande tanke jag vet att du tänkt den. Jag tänker den nu, men vad tycker du? Hur kan du veta säkert?
Hur kan du veta klart
innan
du
ens
testat?

Jag fick frågan i en anonym kommentar om jag kunde ta kort och visa upp min vägg fylld med affischer. Så jag tog kort på min vägg fylld med affischer:

Går runt här hemma och känner mig sådär fånigt och löjligt kär. Jag saknar varenda millimeter av Honom, trots att det bara var några få dagar sedan vi träffades. Vi har skickat små SMS till varandra där det står att att han är min.
Och att jag är hans.