I tell my love to wreck it all, cut out all the ropes and let me fall

I brist på något vettigt att göra skriver jag ett blogginlägg. Klockan är femtiotvå minuter över tio och det är en helt vanlig tordagskväll, osv.

Jag sitter i min säng i mitt rum med vita väggar, tänker och funderar. Känner mig till och med lite paranoid, vågar inte riktigt låta benen hänga över sängkanten i tron att det ska flyga fram ett par grova, smutsiga händer som drar mig med sig ner långt i underjorden.
Påminner mig om hur jag var för några år sedan. Ganska jävla jobbigt faktiskt.

För att få huvudet på andra tankar tänker jag skriva om andra saker från och med nu.
Håkan Hellström-konserten tog hårt på min kropp. Jag har haft ont i revben, armar och i nacken ett bra tag nu, och jag tror jag börjar bli förkyld. Men jag ska inte klaga, egentligen. För det var värt det, så in i helvete. Jag var så glad då, så bra då, så åh, då. Nu påstår jag inte att jag inte är glad, för det är jag. Men riktigt lika glad är jag inte, men kommer säkerligen att bli det så småningom.
När jag tänker efter så är jag rätt säker på att jag kommer att bli sådär jätteglad imorgon efter skolan, eftersom jag åker hem till min kärlek då. Min finafinafina.