I tell my love to wreck it all, cut out all the ropes and let me fall

Jag ligger för det mesta i min säng och stirrar på min affisch fyllda vägg, lyssnar på Foo Fighters och Metallica mer än vanligt. Tänker att om jag ligger här tillräckligt länge kommer det att ske någonting oväntat snart. Som att en gammal kärlek stormar in i mitt rum så mitt hjärta brister, eller att någon jag tänker på tänker på mig samtidigt.

Jag skriver slarvigt på mina händer med spritpenna, textrader ur Flen/paris. Och jag tänker på hur mycket jag grät över en människa för några veckor sedan. Det, eller han är alltid det första som kommer upp i mitt huvud när jag hör den låten nu, vilket jag har sagt till honom. Jag hoppas att han inte hatar mig när han kommer hem, för han är ju en av mina favorit personer i hela världen.


Jag lyckas inte riktigt med någonting just nu, idag. Känns det som. Jag är nästan lite glad över att skolan ska börja igen snart, jag vill se och ta på människor och inte känna mig så ensam. Jag vill inte behöva sakna någon eller ha någonting att längta efter. Men jag gör det ändå.