Den vackraste stunden i livet var den när du kom:
När det var slut sa jag Adjö till några jag umgåtts med, fick även en lång, mysig kram av den där fina, speciella människan (Honom, som jag förövrigt åker hem till idag) och begav mig tillsammans med Linus, Caiza, Emily, Vendela, Elin, Lovisa, Linnea och Razmus hem till Vendela för att hämta Elins tunga och jobbiga väska.
Påväg dit lyssnade jag på Death Cab For Cutie, fick fina SMS från Honom samtidigt som jag försökte undvika att blandas in i Razmus och Linneas sjuka samtalsämnen. Vi kom fram till huset, Elin hämtade sin väska, vi sa Hejdå till Vendela och fortsatte vår färd hem till Linus.
Jag fortsatte lyssna på Brothers on a Hotel Bed, när jag tänker efter så har jag lyssnat på den låten varje dag i en vecka om inte mer. Jag och Lovisa skrek och skrattade åt varandra och vi väckte kanske en och en annan sovande varelse.
När vi kom hem till Linus la jag mig i hans soffa, ovanpå Linnea och Emily. Jag kikade lite på en barnfilm på hans TV och åt för mycket chips.
Klockan bestämmde sig för att byta dag, så då jag gick hem.
Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår, jag skrev mitt namn i vattnet. Så du vet var jag finns:
Tyvärr lär jag inte ta del av något festande på något vis (om jag inte nu möjligtvis lyckas överatala mamma ut i kylan för att köpa godis åt mig, som jag kan leva på, under den ensama kvällen i mitt rum) eftersom jag fortfarande är sjuk.
Igår gjorde jag inte mycket till nytta. Jag vaknade lagom halv-tidigt vid halv elva, gick runt i huset och hade tråkigare än vanligt. Tittade lite på TV, duschade, målade mina naglar i en röd färg, pluggade Svenska inför ett prov jag missat under veckan.
Jag kände hur jag blev allt mer utråkad så jag fick för mig att sova bort tiden istället, så jag gick upp och la mig på en madrass på golvet och fann ritblocket jag ritat i för någon dag sedan. Letade upp en röd penna och målade massor av hjärtan, stora som små. Blev lite ledsen, orkade ingenting, började gråta, ville dö. Tog mig samman några minuter senare.
Jag hoppas jag frisknat till tills imorgon. Jag och några vänner hade tänkt att ta oss till Gamla Brandstationen för att höra lite livemusik.
Dina ögon kan krossa min värld, som stenar mot glas. Varning för ras:
host och nysattacker
sömn
fina sms
plugg
dåliga barnprogram
kärlek
alldeles för mycket alvedon
saknad (så att jag nästan spricker)
Och i brist på någonting att göra fann jag ett gammalt ritblock och lät överdrivna tankar fasta där i.
I am a weak heart, a weak heart to break:
Jag har känt mig fullkomligt förvirrad och virrig de dagarna jag gick i skolan. Tvivlat på känslor, ångrat mig, sagt fel.
När helgen kom blev jag sjuk. Så istället för att åka hem till Honom på lördagen låg jag hemma. Och det blev inte bra någon stans.
Fick några jobbiga SMS av missförstånd och jag blev rädd. På grund av mina dumma, konstiga känslor och mitt alltför känsliga hjärta fick jag honom att känna sig dålig.
"Hur mår du själv?
- Jag mår bra. Jag känner mig lite dum och klumpig bara..
Men... Tänk inte på det där.
- Jag ska släppa det.. Snart."
Jag kanske visar mitt privatliv aningen för mycket ibland.
Kom och slå sönder min värd, det är allt jag begär:
Allt mitt depressiva skrivande lär ju ta kål på många blogg-läsare, jag ber om ursäkt.
Linus tog hand om mig hela den tiden i skolan då jag var ledsen, och han höll om mig när jag grät i korridoren. Han klagade på sig själv över att han dålig på att trösta mig, att han inte visste vad han skulle säga. Men jag blev glad över att bara ha honom där, och jag tackade inte nog.
Efter skolan träffade jag världens finaste en alldeles för kort stund. Vi gick till hans buss, på vägen frågade han varför jag hade gråtit. Jag hatade mig själv lite då. Jag tala om att allt var okej, men det lyckades inte riktig övertyga.
Jag fick en snabb kram när hans buss väl kom, då jag egentligen velat krama om honom så länge och hårt att revbenen reagerar. Men det kunde jag inte.
Min eftermiddag/kväll/natt har praktiskt taget sett likadan ut. Jag har lyssnat på Kent, glott in i väggen bredvid min säng och skrikit i en kudde, som nu inte ser sådär jätte mysig ut.
Nu är det en ny dag. Jag ska försöka tänkte på det där Erica sa till mig igår, och se allting som någonting bra.
Farväl.
Kände mig dock lite fin i min svarta rosett och rutiga kjol. Och kortet tog någon timme innan jag bröt ihop, så jag var faktiskt väldigt glad här:
Första gången på nära håll:
Jag fann mig själv vara otroligt lycklig imorse.
Tack vare alla skuggor av sol som trängde sig in genom glasfönsterna. Det vred om min uppfattning om världen en aning. Det kändes som hela min kropp fylldes av tusentals bubblor i blå och rosa. Likt den där känslan jag får när jag är kär.
Ganska löjligt va? Men nu hoppas jag verkligen att våren är på väg. Jag vill skapa nya vår-minnen. Jag vill blåsa riktiga såpbubblor, jag vill kunna gå ut utan att oroa mig för att förfrysa någonting. Jag vill vara riktigt jävla kär och fnittra varje gång jag ser honom gå förbi. 
Jag är förövrigt (som alla andra) ledig från skolan idag. Men trots mitt utomordentliga humör ska jag nog gå och lägga mig. Och om jag lyssnar på min gamla Ökad puls spellista som jag skapade någon gång i september (då jag var hjärtkrossad och olyckligt kär, MEN det var också då jag började tala med världens finaste pojke, hihi) ..så drömmer jag säkert någonting fint.
Och så ville jag bara säga Tack, till den Anonyma kommentaren i inlägget under. Det underlättade allting lite grann. ♥
När känslan att ingen förstår dig är mer än du kan ta, ligg då kvar, för det är okej att vara svag:
Känner mig självisk. Det gör ont att veta att någon mår dåligt över det jag mår så bra av. Det har aldrig varit meningen att göra någon annan illa. Jag är förvirrad. Och när den personen jag syftar på läser detta, hoppas jag att den kan förstår det.
Jävla tankar.
Just nu är jag bara irriterad, trött och arg på allting. Osäker på känslor och personer. Jag har kanske börjat prata lite för mycket med en människa, igen. Kanske inte borde, kanske inte ska. VET INTE VAD JAG VILL LÄNGRE.
När du tappat dig helt, när du släcker om natten och tystnaden i ditt rum känns så stor att du inte kan andas. Blunda då hårt och viska att allt, allting kommer bli bra.
I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet, mötte jag min kärlek:
Jag är förvånadsvärt vaken fortfarande. Som jag skrev i inlägget nedför, sov jag över hos Oskar igår, tillsammans med Emily, Linus och Lovisa. Någon äcklig sjukdom kidnappade Felix och Bruno så de kunde inte göra oss sällskap som det var planerat. Men det var väldigt trevligt ändå!
Vi alla for hem till Oskar vid sex. Vi lyssnade på dålig, nostalgisk musik och dansade runt medan Linus lagade mat.
Samtidigt som Lovisa, Linus och Oskar spelade ett fult spel på datorn åt vi maten och kollade på TV, fantastiskt hur man kan gör så många saker samtidigt.
När det blev allt mer mörker utomhus började vi se på Kill Bill 1 och 2, som var väldigt roligt att se på då blodet sprutade likt en vattenfontän.
Någonstans mellan klockan två och tre bestämmde sig jag och Oskar för att gå ut på en promenad, och jag tror vi var ute rätt länge. Vi pratade om svek, kärlek, och skärsår. Hatiska tankar, döda fåglar, fina minnen och massa andra tånårstankar. Jag sa förlåt för hur jag betett mig under sommarlovet, och han godtog min ursäkt. Han sa att vi kunde glömma allt det där som hände då. Vi diskuterade stjärnorna över våra huvuden och kramades länge. Vi lovade varann att vi skulle övernatta under stjärnorna tillsammans någon dag i sommar, utan tak över huvudet. Det var en väldigt fin stund.
När vi kom tillbaka var vi frusna, så vi gömmde oss under täcket i Oskar säng och såg på roliga videos, Linus gjorde oss sällskap.
Klockan fyra gick Emily och Lovisa upp i ett gästrum och lade sig för att sova tror jag, de försvann i alla fall. Jag låg kvar i Oskar myisga säng med Oskar och Linus. Vi såg på en film och jag puttande ned Linus ifrån sängen varje gång han försökte ta sig upp. Oskar somande på mig flera gånger och jag på honom. Linus sov på golvet.
När filmen var slut bestämmde sig vi oss för att väcka Emily och Lovisa, så Oskar hämtade en trasig saxofón och började tjuta i den. Då var klockan sex på morgonen. Båda vakande och anslöt sig med oss efter ett tag.
Vi kollade på filmerna Monsters och Lillefot (åh<3), och jag somande än en gång på Oskar och han på mig. Det var faktiskt riktigt bekvämt.
Vi alla vakande av Linus jävla alarm tre gånger och klockan nio var han tvungan att åka hem, och gud så jag skrattade. Han var alldeles för trött för att förstå att hans far var där, så han vägrade gå upp. Till slut fick Daniel, Linus pappa, komma ner och visa sig själv för att få honom att tro oss.
Vi andra gick också upp då. Och jag åkte hem klockan elva.
TACK, för ännu en trevlig kväll/natt/morgon!
Universum är ett monster, men det har sparat dig och mig. Och jag skulle göra vad som helst för att få ditt liv att verka bättre:
Igår 14.00 - 14.30:
Jag och Linus väntade ensamt kvar i skolan efter vi slutat. Vi lyssnade på Sömnen och Vy från ett luftslott, och vi stod lutade mot varandras röda skolskåp. En halvtimme senare slutade också Emily, som Linus väntade på. De gick hem till Linus medan jag stod kvar och väntade lite till.
14.30 - 16.00:
Efter tio minuter slutade världens finaste. Vi gick mot stan och tog sällskap med en av hans vänner en bit, de hade roliga konversationer som fick mig att skratta. Hans vän gick sedan åt det motsatta hållet, så vi skilldes åt.
Vi fortsatte vår gång, och gick till konsum.
Efter beslutsångetattacker och tokigheter med bankomatkortet kom vi tillslut därifrån. Han slog sig ned på en bänk och jag satte mig bredvid. Jag väntade på att Emily och Linus skulle komma och möta upp mig i en timme ungefär. Och han väntade med mid hela den tiden. Båda frös, han la sin arm om mig och jag kysste hans kind. Några bekanskaper till oss dök upp, konverserade en stund och försvann sedan igen.
Även fast jag skakade av köld kände jag mig omänskligt varm då han tryckte mig närmare sig, då vi kysste varann, då han sa att han tyckte om mig.
Jag skriver väldigt luddigt och koncentrerat, jag vet inte hur allt ska komma ut rätt. Jag är känner mig bara så glad. Och kär.
16.00 - 18.30:
När Emily och Linus kom kramade vi om varandra, sa hejdå och skilldes åt.
Jag tog ut pengar till en biobiljett, skulle nämligen se en ny barnfilm vid namn Trassel, haha, och sedan letade jag och mitt nya sällskap upp en plats att värma oss på. Halv fem gick vi till medborgarhuset, och in i biosalongen. Jag kunde inte hålla mig för gråt, och skämdes lite över alla sjuåringar som började skratta då det var som sorgligast. När filmen var slut väntade jag och Emily på skjuts hem och Linus gick någon annanstans. Vi mötte Lovisa, Vendela, Erica och Elin, jag pratade lite med Lovisa. Sedan kom vår skjuts och jag åkte hem.
Idag klockan fem åker jag hem till Oskar, tillsammans med ett par härliga människor. Jag sover nog kvar där.
-
Började gråta några minuter innan min första lektion, i korridoren, fylld med människor. Oskar satte sig ned bredvid mig, höll om mig och tröstade mig en stund. Jag tycker om Oskar. Jag kände mig allmänt trött, ledsen och seg hela dagen efter det.
Jag hatar ganska många saker just nu.
