I tell my love to wreck it all, cut out all the ropes and let me fall

Jag tror minsann att det kan ha varit den bästa kvällen i mitt liv. Det var värt varenda slag, varenda spark och varenda jävla blödande sår.

Jag tror att var här jag tappade (..eller tappade? Folk hoppade så hårt att den flög av) min ena svarta converse sko. Och jag fick inte tillbaka den fören konserten var nästintill över.
The devil wears prada:



Det roligaste under kvällen måste nog ha varit när Architects spelade och alla (och då menar jag alla) i den främre folkmassan hoppade i takt, precis samtidigt. Det blev som en ström och hela golvet skakade. Det var helt omöjligt att inte slungas med.
Architects:



Omringad av okända svettiga kroppar ihopklämmda med varandra, trots att alla slet åt olika håll. Jag kunde inte längre skilja på vänster och höger, allt kändes mer som att jag for upp eller ner. Men vilken jävla känsla. Under de få minuter jag stod allra längs fram (bara någon meter ifrån Oliver Sykes) var det de smärtsammaste och det mest underbara jag någonsin varit med om.
Bring me the horizon: