One of these days your eyes will close and pray you'll disappear:
11.04.19:
Jag sitter i Hans säng, lägger mig under det varma täcket och väntar på att han ska komma tillbaka. I hans stereo spelas The hjärta and smärta, jag blundar och viskar orden i texterna för mig själv. Våra hjärtan slog lika hårda slag. Tillslut kommer han.
När jag ser honom stå där i dörröppningen sträcker jag fram armarna, tar hans händer i mina och drar honom mot mig. Vattendroppar faller ner på min panna från hans nyduschade hår. Hans mun är kall och jag känner smaken utav mint.
Han lägger sig ner bredvid mig, så nära att jag kan andas in samma luft som han andas ut. Tystnad. Jag ser in Hans stora bruna ögon och liksom fastnar där samtidigt som jag dör lite grann. Han är så jävla fin. Han han han.
Vi kysser varandra tills lungorna töms på luft. Panik. Andas. Kysser varann igen. Andas.
Vill inget hellre än att berätta vad jag tänker på, men när han frågar svarar jag inte. Jag vågar inte. Andas. Mitt i allt det fina känner jag hur en väldig ångest tränger fram, vill gråta, vill skrika. (För egenligen älskar du inte mig, och egentligen är det okej med mig). Äckliga, dumma, idiotiska, förvuxna hjärta. Jag vill skära ut dig och skicka iväg dig till någon, till honom. För du är hans att förstöra.
Några minuter passerar, sedan rasade allt. Jag bara låg där, som förlamad och kände gråten i halsen. Men jag lyckdes hålla käften stängd och låg med ryggen till. Ögonlocken började sakta sjunka ihop, men jag kunde fortfarande känna han armar runt min midja och hans hjärtas slag mot min rygg. Kanske somnade jag i ett ögonblick? Jag minns faktiskt inte. (Om jag nu gjorde det, vilket verkar vara mest trovärdigt, så mådde jag i alla fall mycket bättre än innan).
Kyss, kyss, kyss. Andningspaus. Kyss. Andas. Min hud mot hans, tyngd på tyngd. När jag tror vi kommit varandra som närmast lyckas vi alltid tränga ihop oss ännu lite mer. All luft pressas ut, det blir svårare och svårare att andas. Hjärtslag, hjärtslag, hjärtslag.
