I tell my love to wreck it all, cut out all the ropes and let me fall

Dagarna fortsätter att passera, men inte lika trögt och långsamt som det har känts tidigare. Jag har börjat sätta fart på pulsen igen, jag lever, jag tänker lite mer. Ibland lite för mycket, lite för stort.

Sen sist har jag färgat håret snäppet rödare, farit till huvudstaden över en dag, dansat, sett säsong ett, två och tre utav tv-serien True Blood, gjort någon glad, gått till konsum för slänga sopor klockan tolv på natten, gått gatan fram hand i hand med hjärtat, gjort någon ledsen, varit dödsrädd, skaffat en ny familjemedlem (som har fyra ben och håller till i sin bur), insett att min fobi för spindlar är värre än någonsin, målat, blivit arg och jätteledsen, fotograferat alldeles för lite (nästan ingenting alls), blivit uppringd under Flogging Molly, Foo Fighters och Iron Maiden, gått på lokalspelningar, drömt om lycklig och olycklig kärlek, gått vilse i skogen, känt mig otillräcklig, åkt vagn, och plockat smultron.
De senaste fyra dagarna har jag bott i en lokal lägenhet tillsammans med Lovisa och två katter. Vi har tagit kvällspromenader och spelat en modernare variant utav Super Mario.